Väntar..
( Bild på mig i Februari då man var smal och fin , sen blev man gravid och tjokiiis.
Men Snart blir det ändring på de ;) *hihi*)
Förlåt för MSN tidigare, haha, telefonen ringde från Sverige och det blev långsnack med farmor!
Men just det där med skilsmässa kan jag också bli sur för! Det var ju klart att Yujis mamma hade forskat lite om Sverige och uttryckte till honom en viss oro. Här i Japan går det ju något slags rykte att det är "kultur" att skilja sig! Det gör mig sur.. för jag tänker bara gifta mig en gång och visst så tänker ju alla brudar men jag vet precis hur mycket jobb en relation är.. det är som att ha ett barn att ta hand om.
Jag håller med dig. Jag får inga vibbar av japanerna att dom älskar sina barn. Som Yuji och hans föräldrar.. det tar ett tag och se hur dom visar kärlek. Aldrig några samtal om hur man mår, inget intresse i varandras liv.. ingen fysisk kontakt osv.. inte ens när jag bodde i värdfamilj och dom hade 2 underbara tvillingar på 2 år! Jag pussade och kramade dom jämt och det dröjde INTE länge förrän dom började komma av sig själva och vilja ha den där kontakten, dom föredrog mig över sin mamma när dom blev ledsna. Samma sak mot mannen.. i början av våran relation tittade Yuji på mig som om jag vore dum i huvudet när jag frågade hur hans dag på jobbet varit. Nu kommer han hem själv och berättar och förstår att han är inte svag eller gnällig för att han behöver ventilera om en jobbig dag. Stackars dessa människor känner jag bara...
Fin blogg :)
kram♥
